Idag har jag gjort min andra tenta för den här veckan och därmed har jag även gjort klart höstterminen. Nu är halva min utbildning avklarad, nåväl den är gjord men jag väntar fortfarande på resultatet. Jag skulle här vilja skriva att jag är halvvägs till färdigutbildad, men det går inte. Färdigutbildad blir man aldrig, förhoppningsvis. På sätt och vis tror jag att meningen med livet är att ständigt utvecklas.
Att ständigt utvecklas är inte svårt, egentligen. Egentligen är det bara att kasta sig ut i en främmande miljö och se vart det leder. Men de flesta av oss har också ett behov att trygghet, graden av trygghetskänslor är såklart individuell. Jag tror att trygghet och utveckling ofta möter konflikter med varandra. Då trygghet inte är möjligt och därför saknas är det lättare att försöka utvecklas till något bättre. Men har man väl lyckats utveckla något och därför också skapat sig en trygghet vill man inte gärna riskera den. En förälder är rädd om sitt barn, vilket föräldern såklart skall vara biologiskt sett. Vi vet att barn som har en trygg uppväxt blir självständiga individer som "vågar" i livet. Men hur vet man egentligen att man ger sina barn just det, en trygg uppväxt. Betyder det att barnen alltid vet hur omständigheterna runt omkring ser ut, att de inte utsätts för bråk/konflikter, att allt rullar på som det ska. Ett barn som växer upp i en visserligen trygg miljö men som samtidigt skyddas från all ondska och curlas dagligen, kommer det barnet verkligen att utvecklas till en självständig individ som vågar?
Jag kan påpeka vad jag tycker och tror men hur jag lever är svårare. Jag tror att först och främst föräldrarna (och därefter andra viktiga anhöriga) behöver vara en solid och trygg punkt i barns liv, i övrigt tror jag att barn skall lära sig själv till stor del, föräldrarna skall bara vara stöttepelare på vägen. Barn bör inte skyddas mot allt som inte står i samma led som ett perfekt liv. Man kan inte sätta barn i en bubbla, man måste låta de utvecklas för att bli fullt fungerande vuxna som inte bryter ihop för varje motgång livet kommer ge.
Detta är vad jag tycker men inte alltid som jag lever. Världen är farlig och när vi har möjligheten att skydda våra barn från ondo vill vi instinktivt göra det. Balansen mellan att skydda våra barn (för deras eget bästa) och utmana de att lära sig livet vilar på en skör tråd allt för ofta. Det är inte lätt att vara en bra förälder, det är väl också därför det finns så få, men att ifrågasätta sig själv och skapa insikt i sig själv och vad man vill med sitt föräldraskap är en bra bit på väg.
Även jag stoppar min barn i en skyddande bubbla ibland. Kanske för ofta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar