Motivation

Jag får många gånger höra från människor i min omgivning att de hade aldrig klarat av att plugga på distans, att de inte skulle ha självdisciplin eller motivation nog. Och jag svarar att "Ja, jo men det går ju bra." Det känns alltid som att jag ljuger just när jag svarar. Inte för att det inte går bra. Jag klarar ju uppenbarligen av kurserna och för det mesta med ett betyg som är mer än tillräckligt, men det är just det där med motivationen. Har jag den? Måste man ha den för att lyckas?

Det känns faktiskt inte som att jag har någon motivation ibland, men vad är alternativet tänker jag då? Att ge upp? Kasta in handduken och misslyckas?

Det är inget alternativ, det finns inte på kartan. Har man startat något så avslutar man det man har startat. Punkt.

Det är inte så att jag inte tycker om min utbildning eller att jag finner den ointressant. Jag tycker att den är intressant, ja kanske förutom just ett ämne som vi tyvärr har två 7.5 p kurser i. Men i stora lag är det intressant. Men det är inte jag som får välja ut böcker i ämnena att läsa, jag får inte välja ut vissa delar att fördjupa mig i, utan det är förutbestämt. Och i och med att det är någon annan som bestämt vad jag ska lära mig blir det genast motigare. 

Men någonstans därinne finns den kanske ändå, den berömda motivationen. Och gör den inte det så har jag åtminstone rädslan för att misslyckas.

Halvvägs

Idag har jag gjort min andra tenta för den här veckan och därmed har jag även gjort klart höstterminen. Nu är halva min utbildning avklarad, nåväl den är gjord men jag väntar fortfarande på resultatet. Jag skulle här vilja skriva att jag är halvvägs till färdigutbildad, men det går inte. Färdigutbildad blir man aldrig, förhoppningsvis. På sätt och vis tror jag att meningen med livet är att ständigt utvecklas. 

Att ständigt utvecklas är inte svårt, egentligen. Egentligen är det bara att kasta sig ut i en främmande miljö och se vart det leder. Men de flesta av oss har också ett behov att trygghet, graden av trygghetskänslor är såklart individuell. Jag tror att trygghet och utveckling ofta möter konflikter med varandra. Då trygghet inte är möjligt och därför saknas är det lättare att försöka utvecklas till något bättre. Men har man väl lyckats utveckla något och därför också skapat sig en trygghet vill man inte gärna riskera den. En förälder är rädd om sitt barn, vilket föräldern såklart skall vara biologiskt sett. Vi vet att barn som har en trygg uppväxt blir självständiga individer som "vågar" i livet. Men hur vet man egentligen att man ger sina barn just det, en trygg uppväxt. Betyder det att barnen alltid vet hur omständigheterna runt omkring ser ut, att de inte utsätts för bråk/konflikter, att allt rullar på som det ska. Ett barn som växer upp i en visserligen trygg miljö men som samtidigt skyddas från all ondska och curlas dagligen, kommer det barnet verkligen att utvecklas till en självständig individ som vågar?

Jag kan påpeka vad jag tycker och tror men hur jag lever är svårare. Jag tror att först och främst föräldrarna (och därefter andra viktiga anhöriga) behöver vara en solid och trygg punkt i barns liv, i övrigt tror jag att barn skall lära sig själv till stor del, föräldrarna skall bara vara stöttepelare på vägen. Barn bör inte skyddas mot allt som inte står i samma led som ett perfekt liv. Man kan inte sätta barn i en bubbla, man måste låta de utvecklas för att bli fullt fungerande vuxna som inte bryter ihop för varje motgång livet kommer ge.

Detta är vad jag tycker men inte alltid som jag lever. Världen är farlig och när vi har möjligheten att skydda våra barn från ondo vill vi instinktivt göra det. Balansen mellan att skydda våra barn (för deras eget bästa) och utmana de att lära sig livet vilar på en skör tråd allt för ofta. Det är inte lätt att vara en bra förälder, det är väl också därför det finns så få, men att ifrågasätta sig själv och skapa insikt i sig själv och vad man vill med sitt föräldraskap är en bra bit på väg. 

Även jag stoppar min barn i en skyddande bubbla ibland. Kanske för ofta?

Det gånga året

Jag känner att klyschan "bättre sent än aldrig" passar sig bra in i det här inlägget. Eftersom det har blivit ett nytt år tänkte jag köra med något så oväntat som en årsresumé. Vi tar det för enkelhetens skull i kronologisk ordning:

Januari:
Det var kallt, och som alla svenskar i januari sitter man mest instängd i sin stuga. Viggo lärde sig åka skridskor och var tokig i farfars skoter.

Februari:

Jag kan inte påstå att jag minns något särskilt, barnen hade dock det traditionella skidloppet.

Mars:

Underbara mars, äntligen ser man ljuset i tunneln. Äntligen börjar man ana att snön snart nog kommer töa bort och man längtar efter lukten av grus. Månaden bestod av mycket plugg, spelande av spel och pärlplatsläggning. Tommy åkte till Scottland och jag och barnen hade en långhelg full av kvalitetstid.

April:

Man kunde äntligen gå promenader på bar mark och barnen kunde cykla. Alla tjocka kläder slapp man för att vara ute och leka. Påsken var trevlig och lika så sista april som självklart var given vid "vår" brasa.

Maj:
Tilde fyllde år, jag och Tommy åkte till New York. Vi hade det helt klart toppen, på alla sätt och vis, ja förutom när vi inte hittade ut från Central Park då. Men vi hade inte

Juni:


Första året i högskola avslutat. Nytt sommarjobb och midsommar i Växbo.

Juli:
Vi åkte till Oslo, hade mysiga dagar med fiske, besök på norsk teknisk museum, vilket verkligen rekommenderas, och annat. Vi var på bröllop om min syster kom hem till Sverige efter ett x antal år.

Augusti:

Vi umgicks med syster och hennes respektive innan de for hemåt igen. Vi köpte en båt (jag vet fortfarande inte riktigt hur det gick till) och trots att jag arbetade och sommaren bjöd på en väldigt dåligt väder så fick även jag en heldag på stranden.

September:

Viggo fyllde år. Vi la om schemat på förskolan och vips så fick vi en ledig dag mitt i veckan. Otroligt nöjd med det beslutet.

Oktober:

Det märktes väl att V mådde bra av hans ledighet mitt i veckan. Han fick lugna onsdagar som bestod av spelande av spel, lek och utflykter. Vi tog en tur med gammelmorfar och M till bolletjärn och grillade korv och tittade i tomtens stugor. Jag färgade håret rött för att bättre smälta in i omgivningen och den första snön föll.

 
November:

Vi började med renovering av hallen, helt fel månad för renovering av hall. Rekommenderas inte. November är årets helt klart värsta månad. Man kan känna sig lite si sådär just denna månad.

December:

Nu talar vi om en månad med ljus, julen räknas in. Jag har aldrig tidigare i mitt liv längtat efter julen, men nu gör jag verkligen det. Dessutom blev renovering av både hall och Tildes och Viggos rum klart, precis som planerat. Dessutom firade jag och mannen i mitt liv nyårsaftons dag i backarna i Järvsö, fruktansvärt roligt.

Gillart

 Senaste veckan har varit hektisk, och gud vad jag älskar det och saknar det. Livet om studerande kan man säga är allt annat än hektiskt. Men senaste veckan har jag haft det fullt upp nästan hela tiden, jag har nu packat resväskan för tredje gången den här veckan. Imorgon står det Stockholm på biljetten. Utbildning för sommarjobbet, på onsdag gör jag min första dag. Nervös är jag men det ska bli roligt med något nytt.

Nu står det smabomys på schemat. Lika bra att gilla läget och stänga av datorn.

Tåg

Nu sitter man i tåget någonstans i Hälsinglands skogar och blickar ut. Tillbaka till Gävle är det dags för igen och plugga inför tenta nummer två för den här veckan. Tentan är på fredag och efter det är jag klar med mitt första år. Det känns obeskrivligt bra!! Året har gått fort och det har faktiskt gått bra.

Sitter och lyssnar på egeninspelade "föreläsningar" just nu. Att jag inte har tänkt på det innan, igår spelade jag in när jag läste och gick igenom mina anteckningar, väldigt lämpligt att sitta och lyssna på dem på tåget nu. Spela in mina anteckningar och förklaringar ska jag definitivt göra till kommande kurser med.

Vuxenpoäng

Jag har vuxit upp och blivit en vuxen och ansvarsfull kvinna. När man är så här ansvarsfull är man mycket väl medveten om att det är varannan vatten som gäller. Annars finns risk för både illamående, yrsel och hjärtklappning.

Numer dricker jag alltid varannan kaffe varannan vatten.

Meningslöst häng

Jag skrev tenta idag, jag hade glömt att anmäla mig till den så jag fick göra en "sen anmälan" på skolan idag. Efter att jag och två till hade suttit i skamvrån i 30 min fick vi skriva tentan. Jag tror det gick bra. Nästan allt kändes bra, förutom en fråga som jag inte ens försökte svara på, det var första gången jag inte svarade på en fråga. Men det andra kände jag mig hyfsat säker på.

Mamma skjutsa mig till skolan idag, det var definitivt inte igår jag fick skjuts av min mamma till skolan. Nu sitter jag på x-tåget på väg hem. På onsdag ska jag dock tillbaka till Gävle och på fredag skriver jag tentan i min andra kurs, sen är jag klar med första året!

De dagarna

Ibland kommer de. De dagar då allt är självklart, då alla bitar faller på plats och verkligheten blir så simpel. Ikväll är en sån kväll. Musiken vibrerar i hörselpluggarna i öronen och musiken jag spelar kan ha en liten pjäs med i spelet om varför jag ser allt så klart. Men visst, även om allt just nu känns lätt och glasklart, finns fortfarande det där lilla mörka spöket som bor i min ryggrad. Ja precis det är inte så att han bor på ena axeln. Jag har inte en ängel och djävul på mina axlar, utan jag har mer ett spöke längs med hela ryggen som gör att jag alltid måste titta bakåt innan jag kan ta ett steg framåt.

Min sommar kommer högst troligen bestå av det som kan ses på bilden ovan.Vad gör man inte för mannen man har valt att spendera sitt liv med. Bilden illustrerar hur vi sitter på en landvägen mitt ute i ingenmansland och tittar efter björnar. Dock såg vi inga utan på bilden står det istället en älg. Kan du inte se älgen som syns så klart och tydligt behöver du högst troligen skaffa glasögon, alternativt införskaffa dig en bättre dator med en bättre zoomeffekt.

1½ dygn kvar till tenta, borde man plugga nu egentligen? Hur ser studentkodarna ut? Jag har fortfarande inte förstått det där med tentaplugg, vad har man då gjort alla andra veckor under kursen?

Hurra för mig.

Idag är jag riktigt stolt över mig själv. Jag har nämligen varit ute och joggat 5.05 km. Det har jag nog aldrig gjort. Det var underbart skönt och lite jobbigt, men jag är glad att jag klarade det och endorfinerna har verkligen fått sitt. Nu har jag fått självförtroende att skapa fred i världen.

Dagen har för övrigt bestått av plugg inför tentaveckan som hägrar nästa vecka. Hämtade barnen på dagis och fick höra att det skulle vara familjepicknick på kvällen och barnen skulle stå för uppträdande. Så vi skyndade oss hem och jag började laga mat, Tommy kom hem och tog över matlagningen samtidigt som jag bytte om till träningskläder. Jag hann hasta i mig lite mat och sen ut och joggade. Jag kom hem med 3 min kvar till att vi skulle vara på dagis. Tommy och barnen gick dit medans jag skyndade mig att duscha och cyklade efter. Jag hann precis. Picknicken var riktigt mysig. Nu har vi Tommys syrra här, vi hörs!

Riskavert

Ibland känner jag mig väldigt vilsen. Vilsen i livet och med vad jag verkligen vill. Man skulle kanske kunna tro att det som är frustrerande är att jag inte vet vad jag vill, men det vet jag. Problemet ligger i att jag vill så mycket, där flera av sakerna går helt i motsatta spår. Man skulle även kanske kunna tänka sig att det är bra att vilja mycket och inse att allt det jag vill kommer inte bli av men med drömmarna om mycket kommer man uppnå någonting. Men. Jag blir handlingsförlamad istället, velig. Ska jag göra det här eller det där? Om jag gör det här nu, kommer jag då kunna göra det där sen och då kommer mina chanser för det tredje att försvinna helt. Jag blir förbannad på mig själv och vill skrika åt mig att slappna av, det löser sig, det som händer det händer. Lev i nuet!

Men jag kan inte leva i nuet och släppa allt annat, jag kan inte ta det som det kommer. Jag har ingen som helst tro på ödet och kommer aldrig vilja lägga utkomsten av mitt liv i någon annans händer, eller ännu värre lägga det åt sig själv att lösas, i ingens händer så att säga. Detta är inte ett jättestort problem för mig men jag tycker själv att dessa tankar tar för mycket av min tid, och de påverkar mig mer negativt än positivt.

Jag oroar mig för mycket för framtiden. Jag avskyr ovisshet, jag är fruktansvärt riskavert, jag är rädd för att misslyckas.